En kattugglas liv och död
För några månader sedan omhändertog jag en kattuggla med benbrott. Frakturen låg nästan exakt mellan knä och höftled och var ett så kallat perfekt brott. Veterinären som jag anlitar och som ställer upp ideellt gipsade benet och vi tog en röntgenbild till för att försäkra oss om att benet låg perfekt. Det gjorde det.
Den ultimata lösningen hade varit att stifta benet men min veterinär saknar kunskap och erfarenhet om kirurgi kring ben- och vingbrott. Det tunga gipset satt på plats och med kattugglan placerad i sin transportbur begav jag mig hemåt. Orolig och osäker på utgången.
Efter ca 10 dagar så upptäckte jag med fingertoppskänsla att något inte stod rätt till med benet. Jag kände ett klickljud när jag rörde vid ovanlåret och tog kontakt med ett regiondjursjukhus där det finns såväl resurser som kompetens.
Skälet till att jag inte kontaktat dem tidigare är att djursjukhuset endast arbetar med statens vilt. D v s djurarter som av olika skäl betraktas som värdefulla. Nu befann jag mig dock i en desperat situation och dessutom hade producenten för Veterinärerna hört av sig och visat intresse för att filma kattugglan. Jag kan bara spekulera i om detta faktum att media intresserat sig, fick djursjukhuset att boka in en tid för kattugglan.
Efter röntgen av ugglan konstaterades att den hade en långt gången infektion i benet på grund av skavsår från gipset. Infektionen hade spridit sig in i skelettet och det gick inte att behandla. Jag fick dock veta av veterinären och djursjukhusets egen chef att om de valt behandling och kirurgi så hade notan landat på närmare 15.000:-. Det fanns inget att göra för kattugglan utan den avlivades.
Kattugglans ben hade kunnat läka perfekt men den hade oturen att födas i fel kropp, som fel art. Hade det rört sig om en havsörn eller en berguv så skulle situationen varit en helt annan från början. Jag hade kunnat ta den direkt till djursjukhuset eller till t ex Kolmården där en av Sveriges främsta fågelveterinärer finns. Man hade lagt ned resurser och tid för att göra allt för fågeln.
Kattugglan hade inget värde i sig som individ och var försumbar. För mig innebar detta något av en dödsstöt. Jag har upplevt detta synsätt under alla år som jag arbetat med skadade vilda djur i möten med veterinärer, myndighetspersoner, politiker och då och då hos allmänheten. Jag har aldrig kunnat acceptera detta värdesystem utan arbetat helt på individnivå. Att värdera djurarter utifrån en krass och cynisk världsbild är lika förkastligt som att värdera människor utifrån etnisk tillhörighet, klass, kön eller sexualitet.
Beslutsfattare och myndighetspersoners åsikter om vad som är värdefullt att satsa medel på går stick i stäv med allmänhetens uppfattning. De flesta som ringer om hjälp och råd tror att vi som organisation får statliga medel. De kan helt enkelt inte föreställa sig något annat för i andra inom- och utomeuropeiska länder så finns det större och mindre djursjukhus för vilda djur med anställd veterinär och annan personal. Människor förväntar sig att vi ska kunna skicka ut en helikopter eller en båt för nödställda svanar i ytterskärgård. Eller skicka en viltambulans för att hämta en skadad morkulla i innerstan. De tror att vi har anställd personal och att vi har en avlönad veterinär. De kan helt enkelt inte föreställa sig något annat. Människor som hittat en skadad fågel som t ex en skata kan inte föreställa sig att den i beslutsfattares ögon och hos en stor del av veterinärkåren inte är värd att räddas. Att den endast är att betrakta som en skräpfågel. Försumbar ur ett biologiskt perspektiv och utan något som helst egenvärde.
Catarina Krång