Viltrehabilitering i Florida
Våren 2000 tog Center for the Rehabilitation of Wildlife, CROW, emot en påkörd rödlo. Hon skulle ha dött inom loppet av några timmar upp till något dygn men hon fördes till CROW där personalen lyckades vårda henne tillbaka till livet. Efter en nio månader lång rehabilitering kunde hon släppas tillbaka till naturen, helt återställd.
Historier som denna, om mirakulösa räddningsinsatser för olycksdrabbade vilda djur i Florida, fick jag ta del av under min sex veckor långa praktik på CROW Clinic i Florida. Kliniken drivs som en ideell organisation och räddar ca 40% av de inkomna djuren. De behandlar mer än 170 olika arter varje år och det rör sig om allt från alligatorer, ormar och bältdjur till pelikaner. CROWs ideologi grundar sig på alla djurs lika värde och de arbetar på individnivå vilket var en underbar upplevelse och mycket berikande.
Att vistas inne på klinikens marker är en mycket speciell och magisk upplevelse. Inhemska trästorkar och ägretthägrar bor delvis inne på området. I den stora flygvoljären tränar pelikaner sina vingar efter vingbrott eller hjärnskakning. Tvättbjörnar får sin styrka tillbaka genom att klättra i de fantasifullt inredda voljärerna. Området är enormt stort och det är lätt att gå vilse. Man häpnar också över hur varje bur och varje voljär är inredd efter alla speciella önskemål och behov som t ex voljärer för utter, hackspett, skogsdäggdjur, pelikan o andra sjöfåglar, havssköldpaddor, sångfåglar o s v.
Kliniken som sådan är en trevåningsbyggnad för flera miljoner dollar och är byggd för att smälta samman med naturen. Där finns olika avdelningar för olika arter, operation, röntgen, avdelning för intensivvård, reception o s v.
CROW har två veterinärer anställda på heltid, bland annat PJ Deitschel som jag ska berätta mer om. På kliniken har man också tre viltrehabiliterare, två administratörer, en fundraisingansvarig, två ekonomiansvariga anställda på heltid. Förutom den anställda personalen så kommer ca 20 ideella varje dag för att hjälpa till på olika sätt. En dag i veckan kommer även några äldre snickare och hjälper till med diverse burbyggande, reparationer o s v.
Det är ett enormt arbete som utförs varje vecka på kliniken av såväl anställda som volontärer och det är inte ovanligt med 60 timmars arbetsvecka. Det råder ett högt tempo under de långa och krävande arbetsdagarna men det går aldrig ut över djuren. Det var fantastiskt att se alla dessa välvilligt inställda kvinnor som varje dag eller några dagar i veckan kom för att ideellt arbeta lika hårt som de avlönade. Männen, icke att förglömma, de kom trots allt några stycken varje vecka för att snickra och pyssla i trädgården. Det finns en välgörenhetstradition som är helt häpnadsväckande och det är tack vare denna tradition som CROW kunde grundas och utvecklas till vad det är idag.
CROW grundades 1968 när en boende på Sanibel hittade en skadad tärna och tog med honom hem. Kvinnan lyckades rädda honom och ryktet spreds om denna kvinna och mycket snart knackade man på hennes dörr med andra skadade vilda djur. En idé till en viltklinik tog snart form.
1979 köpte CROW 10 hektar tropisk skogsmark. Det befintliga huset på marken byggdes om till en mindre klinik och de första voljärerna konstruerades och byggdes. Volontärer hjälpte att bygga och förverkliga den första kliniken. Det finns inte något kvar av den ursprungliga byggnaden men flera av volontärerna som då var medelålders finns fortfarande kvar bland alla de ideella som hängivet ger av sig själva, varje dag några timmar eller någon gång i veckan.
Det finns många eldssjälar på CROW och en av dem är chefsveterinären PJ Deitschel.
1980 satt PJ i en kyrka i New York och mediterade, osäker på vad hon skulle göra med sitt liv. Hon visste att hon på något sätt ville arbeta med att vårda djur och natur men inte hur. Vid den tiden arbetade PJ inom klassisk teater i New York och varit verksam inom kulturen i flera år men kände sig inte helt nöjd med sitt liv. En dag såg hon en arbetsannons i en tidning där man sökte en person till en befattning som ansvarig på Lifeline For Wildlife. PJ kände hur det sade klick och hon visste att det var rätt. Hon hade inte någon direkt erfarenhet av skadade vilda djur men tack vare hennes entusiasm och förmåga att lära sig så blev hon snabbt respekterad och väldigt omtyckt.
Efter fem år på kliniken bestämde hon sig för att studera till veterinär med specialinriktning på vilda djur. Hon kände sig många gånger frustrerad i mötet med veterinärer som av välvilja ställde upp men som saknade kunskap och erfarenhet av vilda djur. Hennes passion för vilda djur och målmedvetenhet har resulterat i att hon är en av amerikas främsta veterinärer för vilda djur. Hon arbetar kombinerat med traditionell västerländs veterinärmedicin och österländsk som t ex akupunktur och homeopati. Sedan juni 1996 har PJ arbetat på CROW Clinic och varit bosatt på ön. PJ säger att hon älskar att komma till kliniken utan vetskap om vad som kommer att dyka upp och det är en väldig utmaning. Hon upplever att dagarna rusar på men att hon försöker leva i nuet.
Det unika med PJ är hennes medkänsla. Hennes oförminskade medkänsla för alla djur som kommer till kliniken. Det spelar ingen roll om det är en liten pojke som kommer med en skadad ödla eller någon med ett utrotningshotat djur. Hennes måtto är ”Allt liv är unikt, allt liv är heligt” Det är hennes övertygelse att allt liv förtjänar respekt och omvårdnad.
Dessa veckor har varit omtumlande, berikande, spännande och många gånger väldigt tunga. Jag bär med mig hem erfarenheter och kunskaper jag inte hade innan. Jag har haft förmånen att arbeta i en anda och i en miljö som tar hänsyn till alla levande arter. Jag har fått uppleva hur det fungerar i ett samhälle med en stark välgörenhetstradition där människor och organisationer delar med sig. Jag vet inte personligen hur viltrehabiliteringens framtid ser ut i Sverige. Men jag fortsätter att hoppas på en framtid och arbetar vidare för att öka de vilda djurens status.
Eller som Chief Seattle uttryckte det i sitt berömda brev anno 1854: ”This we know: All things are connected. Whatever befalls the earth befalls the sons of the earth. Man did not weave the web of life; he is merely a strand in it. Whatever he does to the earth he does to himself.”
Catarina Krång